Pappa, ända sedan jag var liten har jag varit rädd för att förlora dig. Jag hade otroligt dramatiska mardrömmar om dig och döden när jag var ungefär fem år. Att se sin egen pappa dras ut ur en likbox på ett bårhus är inget man vill drömma om. Den mardrömmen kom återom tillbaka. Nu är jag äntligen fri från den i alla fall. Men att se hur du bryts ner av dina smärtstillande gör otroligt ont. Det som gör mest ont är att du inte inser det själv och att du förnekar ditt missbruk. För innerst inne borde du veta vad dom egentligen gör mot dig. Du tänker säkert inte heller att det kan få allvarlig till och med dödlig utgång. Jag vill inte förlora dig på det sättet. Att veta att du kan dö av det är för jävligt och jag vill inte behöva oroa mig för att du ska dö pga att du överdoserar smärtstillande och vem vet vad mer. Vill inte vara en av dom som förlorar en förälder för att den har ett missbruk. Sista gången jag var hemma så var du påverkad. Träffade dig i hallen och du hade blodsprängda ögon, svamlade med pratet och var inte riktigt kontaktbar. Jag gick hemifrån med tårar i ögonen och då kände jag att jag aldrig någonsin ville återvända. För jag ville aldrig mer se dig sådan. Det är därför jag vägrar att komma hem. Du har ett grovt missbruk och du behöver hjälp. Och om du inte själv inser det kommer du förr eller senare att förlora mig. Jag hoppas att det aldrig händer men risken finns om du inte inser vilket allvarligt problem du har.