Att se mig själv i spegeln är som att bli stucken av tusen knivar om och om igen. Smärtan obeskrivlig. Man vill inte leva. Att befria sig från demonerna, släppa ångesten och lämna ifrån sig smärtan, tills den kommer tillbaka. Är lugnande.

Sjukdomen tar över min hjärna, mina tankar, mitt liv. Jag förlorade mig själv på vägen. Var är jag nu? I ett hav fyllt av ångest. Längtan efter lycka och trygghet. Vart finner jag orken att bota mig själv?