Det kändes som att något brast i mig. Känslan som ligger i mörkret, bland skuggorna. Saknaden efter din närvaro. En tystnad, en tomhet. Som ingen kan beskriva. Viljan och styrkan bär mig inte hela vägen.

Man måste falla för att kunna resa sig upp igen. Men om man inte orkar gå vidare. Utan behöver tid att bygga upp sig själv igen. Måste man stå stark och orka med allt hela tiden. Även om man är sårad, ledsen, ensam och övergiven?