Kaos. Allt är kaos. Jag är kaos, ett oändligt kaos.

Vaknade efter en timmas sömn av illamående och en pipande hund som tydligt signalerade att han behövde komma ut och kissa. Så jag gick upp och mötte Mr. yrsel och Mrs. ångest. Det var inget trevligt möte direkt. Luften ute var tung och fuktig och kylan kröp sig in innanför kläderna trots mina tusen lager av kläder. Jag mår inte bra och det vet jag. Men jag vet däremot inte vad jag ska tolka mitt mående som?

Natten bestod till 99% av ångest, paranoia och psykoser. Rädd och paralyzerad försökte jag göra allt för att somna. Men som alltid så ville det inte fungera. Jag är sinnesförvirrad och kaos. Jag behöver något. Jag vet inte vad, men jag vill verkligen inte må såhär mer. Särskilt när jag inte ens vet vad det grundar sig i.

Känner mig konstant nedstämd och ledsen. Sorgsen och hatisk. Trött och förbannad. Som en tickande bomb. Men den exploderar aldrig. Den bara finns där för att irritera till yttersta graden för att sedan sluta ticka och istället börja väsa. Tyst men tydligt väsande, skrapande och gnisslande. I hjärnan, som är så förvirrad att det knappt är sant. Rösterna, demonerna är inte lika tydliga längre. Men jag känner fortfarande av dom och deras starka påverkan på mig. Om dom någon gång tystnar vet jag faktiskt inte. Och jag vet inte ens om jag skulle klarat av det? För då kanske jag hade upplevt total tystnad. Det som skrämmer mig mest i världen. Total tystnad.
  

Jag blev friskförklarad för två år sedan. Ska jag skratta eller gråta?

För när någonsin får jag känna av att jag är frisk?

Aldrig.

Jag trodde verkligen att paranoian hade släppt. Att rädslan, oroligheten och skräcken var borta. Att vanföreställningarna var ett minne blott. Men det är de inte. Nu har jag insett att de blivit värre än någonsin.

Jag tror inte att jag kommer kunna somna inatt för rädslan tar livet av mig.

Jag klarar inte av ensamheten i mörkret längre.

Den dödar mig långsamt inifrån.

Mörkrets närvaro kommer allt närmare. Någonting skrämmer men jag vet inte vad. Ett totalt kaos inombords som inte tidigare existerat. En helt ny form av ångestdans. Dans bland stjärnor och sorg.

Jag minns en stjärnklar natt när jag var liten och skådade mitt första stjärnfall. I alla fall första enligt vad jag minns. Det var något av det vackraste jag någonsin sett.

Denna dagen börjar extremt dåligt. Mår illa, fryser som en idiot och sömnproblemen växer sig starkare. Trots allt negativt ser jag fram emot dagen, då solen gått upp. Eftersom att jag ska ut på landet och arbeta på en bondgård. Det är sådant som får mig att må bra. Förhoppningsvis blir det rolig, hursom helst så ser jag i alla fall fram emot det. <3

"We possess the power
If this should start to fall apart
To mend divides, to change the world
To reach the farthest star
If we should stay silent
If fear should win our hearts,
Our light will have long diminished
Before it reaches the farthest star"

Idag har träffat Sara, varit i skolan och sedan träffat Johan. Åkte hem och tittade lite på hunden och sedan gick vi ut på promenad så lillen fick gå lös. Senare på eftermiddagen åkte jag iväg för att hämta två råttor.

Hon som ägde råttorna hade varken plats eller tid för dom så jag fick dom gratis. Dom är ca 9 månader gamla och hade inga namn. Så jag döpte dom till Luna & Mynta. Vilket jag tyckte passade dom perfekt :)

Nu är det sent och jag måste sova så jag kommer upp i tid imorgon. Ska iväg och lämna en nyckel innan jag åker till skolan. Tack och lov för extremt lång sovmorgon imorgon !