Jag dör. Jag är inofficiellt död. Min mage och smärta dödar mig. Huvudet spränger likt tusen bomber. Illamåendet tar över allt. Vet inte vart jag ska ta vägen nu.

Paniken bryter ut. Illamåendet går inte att hejda och osäkerheten tar fart. Jag vet inte vem jag är, vad jag gör eller varför. Dom ylar, ylar likt hungriga vargar. Varför vet jag inte men dom är inte glada. Pulsen går upp och jag känner mig svimfärdig. Någonting händer men jag förstår inte vad. Känns inombords som om världens febervåg precis slagit över mig. Men jag är frisk, jag måste vara frisk. Frånvaro får inte existera i gymnasiet. Så är det bara.

Det har inget med press att göra, det tror jag inte i alla fall. Men jag är påväg ner igen. Ner till botten, som jag så många gånger nått. Till mörkret där ljuset inte existerar. Jag vill inte dit, jag vill inte alls dit. Men jag tror inte att det går att hindra.

Tiden rinner ut.

Jag faller igen.