Någonting verkar vilja göra mitt liv till en större tragedi
än vad det redan är. Det är nästan som om någon skulle njuta av att se mig
misslyckas för idag känns det som att jag inte har gjort något annat än
misslyckats. Vilket smärtar inombords. Jag tål inte denna form utav
misslyckande som egentligen grundas ur min egen idioti. I hoppet och tron om
att jag klarar det bättre nästa dag.

Och som om inte det vore nog så blir det bara värre ju
längre dagen går. Men nu på morgonen var det inga problem. Allt flöt på fint
och jag och Spike lämnade av älsklingen på centralen då kan skulle med sin
klass till Eskilstuna. Men sedan på tåget hem kändes det som en halv dödsdom.

Något slog till som ett slag rätt i magen. På tåget hem, så
kändes det som om jag skulle svimma av eller rent av sagt sluta andas. Rädslan
för att återvända till kaos och mardrömmar var värre än jag förväntade mig. Väl
hemma var det tyst och ensamt. Eftersom jag var så kall och rädd så återvände
jag till sängen i hopp om att lite värme och sömn skulle hjälpa mig att få en
bättre dag.

Men precis som igår var det den sämsta idén jag kommit på.
För älsklingen glömde vad han lovade mig när han åkte och jag somnade i värmen.
När älsklingen sedan insåg vad han glömt så ringde han och väckte mig. Bara en
timma försent. Vilket resulterade i en rejäl försening. Sedan som om inte det
vore nog så var tåget 25 minuter försenat så jag satsade på att ta bussen
istället och den gick som den skulle men, det resulterade ju fortfarande i att
jag kom senare än sent. Fast huvudsaken i sig är väl egentligen att jag
faktiskt kommer till skolan överhuvudtaget.

Nu mitt i allt i ett hopp om att rensa tankarna så går det
inget vidare bra. Senare ska jag utvärdera mina sömnvärden hos läkaren vilket
inte känns så kul när jag är så brutalt trött. Och efter det ska jag ta mig
till min andra del av familjen eftersom att vi ska till jul på Liseberg. Vet
inte hur jag ska orka med denna dagen, seriöst.

Jag är gråtfärdig. Inte för att jag är ledsen utan för att jag är lättad. Lättad för att jag faktiskt fått förklarat för mig vilket enormt stöd jag har från vänner och andra i mitt liv. Och för att min riskzon för sömnapné är ungefär 5% om ens det. Det enda sköterskan ville var att jag skulle försöka ändra mina sömnvanor. Så det är helt enkelt min nya utmaning.

Nästa tisdag ska jag på läkarbesök och då ska vi gå igenom min sömn och om jag ska få ev. rogivande/lugnande för att lättare kunna somna om nätterna. Har provat på det innan men har då inte sett någon märkbar skillnad men denna gången är det på något recept och inte vanligt naturläkemedel som du får i hälsobutiken. Kanske är det värt att testa.

Så fram tills på tisdag ska jag följa denna listan.

• Flytta fram min sovtid till kl 23 istället för kl 22
• Stänga av datorn senast kl 21
• Se till att äta kvällsmat innan jag lägger mig
• Läsa en bok/tidning om tankarna kommer tillbaka
• Föra loggbok över hur jag sover och mängd sömn per natt

Det är värt att prova om nu det kan hjälpa mig. Och det låter inte helt fel heller för den delen. Sköterskan påpekade att jag skulle prova att lägga mig lite senare eftersom att jag troligen inte behöver mer än 7 timmars söm och eftersom att jag inte kan somna kl 22 så tyckte hon att jag likaväl kunde testa. Då hon visste tidigare personer med sömnproblem som hade sovit bättre efter att ha testat detta.

Mår inte alls bra. Hatar att människor ska bråka.

Kanske inte får träffa min älskling alls i helgen nu.

Känner mig nästan självmordsbenägen.

FML

Kanske är det tid för förändring. I ett hav av kaos. Bland skräck och förnekelse. Rädsla för framtiden och hopp om att livet har någonting vackert att ge. Att känna efter pulsen, känna den slå och bli medveten om att man lever.

Denna morgonen trodde jag att jag var döende. Att någon skulle dyka upp och döda mig, mitt i mitt eget hem. Det värsta var nog hur allting kändes och hur jag upplevde det. Att vakna med en känsla av att man ska dö vilken sekund som helst är vidrigt. Vad var egentligen dröm och vad vad verklighet?

Det är nog mitt största problem med hallucinationerna och paranoian. Det kan vara så förbannat jävla svårt att skilja på verklighet och fantasi eller dröm. Att se saker överallt, höra minsta lilla knarr och tro att någon är där. Något som inte kan förklaras om man inte själv har upplevt det. Och det sägs att bara den psykiskt sjuka vet själv hur det där. För sjukdomen är så individuell och olik från person till person.

Mitt i ett blodbad mitt i natten, en vandring genom snön med bara fötter och en förfrusen kropp. Mitt i rädslan fanns min räddning. Vilket kändes lite konstigt, att mitt i drömmen dök något fint upp. Något som inte var dränkt i blod eller försökte döda mig. Min älskling.

Jag vill inte gå in mer ingående på självaste drömmen i sig. För jag vill bara glömma den. För den var bara vidrig, äcklig och rå. Helt sjukt rå, värre en den sjukaste skräckfilm som någonsin skapats. Och självklart skulle den dyka upp i mitt huvud. För att förvirra mitt sinne mer än det redan är. Och göra mig rädd för verkligheten åter igen. Jag är så brutalt rädd för livet och att leva. Jag kan inte lita på att framtiden räddar mig och inte att någon annan gör det heller. För ingen har gjort det förut, eller?

Därför försöker jag nu ta tag i det åter igen. Börja från början och se om början kan få ett slut. Eller om jag sitter fast i en ond cirkel. För just nu känns det så....

Har ett väldigt växlande humör idag. Har varit på bra humör hela dagen förutom nu senaste timmen. Och detta beror endast på någon som tyvärr inte riktigt tänkt till ordentligt. Så jag fick i princip ett känslomässigt sammanbrott och ville döda personen i någon sekund men det gick över. Man kan inte hjälpa att människor uttrycker sig trots okunskap om vad de uttrycker sig om tyvärr. Men när det gäller sjukdomar, så tycker jag bara att det är sorgligt.

Har suttit hela dagen och planerat födelsedagspresenter till älsklingen och julklappar till resten av familjen. Men det är lite svårt att komma på bra saker. Men nu känns det som att jag ändå har ganska bra koll på det mesta. Så nu återstår bara jag själv. Har faktiskt hittat lite saker jag skulle kunna tänka mig i julklapp :)

1. Fotobakgrund 100 x 150 cm (599kr)
2. KAPTEN RÖD support: Movits! + Stor (225:- x2) 
3. IKEA Presentkort
4. Kimono & Nattlinne
5. Presentkort Kicks
6. Fisheye Objektiv
7. Pengar
8. Poster

Hemma igen efter ett besök på centret.

Skulle leta jeans och det slutade med att jag fick med mig nya portabla högtalare och spotify premium.

Så kan det ju gå >.<

Jag är fast i ångestens fasta grepp. Ambulansen kommer närmare, sirenerna tjuter och klumpen i halsen träder fram. Rädslan bryter ut och ögonen tåras. I en kamp om livet där jag gör allt för att överleva. Men vad gör jag när styrkan försvinner. När ångesten tar över. Tänk om spelet blir för svårt. Jag som sa så fina saker igår om livet och hoppet. Men i ångesten finns det inte där. Hur mycket jag än vill det.

  Likt en vingklippt ängel,

hasar jag mig fram.

Tina Delirium.