18.57 klev jag på bussen hem från stora staden. Lyssnade på Kapten Röd - Saknade vänner och kollade ut genom fönstret på hus och människor som flöt förbi, likt en musikvideo. Vid Centralen så klev några stökiga ungdomar på bussen. Höjde musiken på mobilen för att slippa deras högljudda läten. La sedan märke till att killen som satte sig bredvid mig är grovt påverkad av något och sitter med en öl i handen. Han stinker och har blodsprängda ögonvitor. Såg ut att vara runt 20år ungefär.

Efter någon minut känner jag hur något/någon dunkar in i min stolsrygg och en hand som greppar ett fast tag i mitt hår. Då säger killen som sitter bredvid mig, till killen bakom att "Om du skojar nu så är du bara jävligt pinsam". Men killen bakom mig slog i huvudet, i fönsterrutan och hela hans kropp började krampa, likt ett epilepsianfall. Hans kompisar började skrika åt busschauffören att stanna bussen och att något var fel. Jag/dom satt längst bak i bussen så först hörde inte chauffören. Men flera människor på bussen började reagera och vände sig om. Chauffören stannade vid Svingeln och folk började panikslaget ringa efter ambulans. Killen med anfallet fortsatte krampa och var totalt okontaktbar.

Han som satt bredvid mig med ölen och hans kompis längst bak sprang ut genom den öppna bakdörren och sa precis innan dom försvann "Säg åt ambulansen att komma fort, det kanske är GHB eller något". Sedan hoppade dom på en annan buss.

Man placerade ner den krampande killen i mittgången med benen ner för trappan ut och väntade på vidare instruktioner. Hans klasskamrat som också var på bussen fick rycka bort en bunt av mina hårstrån som han hade dragit loss när hans anfall började. Killen slutade efter en stund att krampa och såg ut som att han somnade och började göra ljud liknande snarkningar. Med halvöppna ögon och fortfarande okontaktbar. Någon minut senare kom ambulansen och ambulansmännen försökte väcka liv i honom och få fram vad det var för något han hade tagit. Inget klart svar kom ut ur killens mun men i hans ficka hittade den ena ambulansmannen ett cigarettpaket med massa olika piller i.

Ambulansmännen lyckades få lite liv i honom och han visste då fortfarande vad han hette. Men slumrade så grovt att man knappt hörde vad han sa. Så bar dom ut honom till en bår medans han irriterat protesterade och sa att han allt kunde gå själv. Men ambulansmännen visste att så var inte fallet. Dom bar ut honom till båren trots hans protester. Sedan åkte dom iväg till sjukhuset och bussen fortsatte åka mot Centret.

Då insåg jag, knappt fem minuter senare att människor väldigt lätt fortsätter leva på trots en sådan dramatisk händelse. Folk satt och skrattade och diskuterade men det beror väl helt enkelt på en försvarsmekanism i hjärnan. Antar jag. I samma ögonblick fladdrade minnen förbi i hjärnan. Dom plågsamma minnena som jag sluppit ett tag. Visst det var inte alls samma situation men bara riktigt små saker som påminner kan väcka extrema känslor inom mig och få mig att minnas. Min PTSD visade sig otroligt tydligt och jag satt likt paralyserad resten av bussresan mot Centret.

Väl framme på Centret såg jag killen med ölen och hans kompis. Han som satt bredvid mig men som hoppade av innan ambulansen kom. Och allt jag kände i dom få sekunderna var hat, rent hat. Hur kan man lämna en 16-17åring i en sådan situation? Krampandes för sitt liv och som nästan är påväg att dö? Han hade bara struntat helt i killen som om det inte spelade någon roll om han dog eller överlevde.
Ibland förstår jag mig verkligen inte på människor. Eller ska jag säga påverkade människor. Eller kanske helt enkelt, missbrukare?

"Jag glömmer aldrig bort min polare han tittade på mig och sa: Känner du vinden som blåser i stan? Nu blir en förändring, allt dåligt blir bra. Jag vet nu att jag ljög när jag svarade ja. Jag hörde någon blåste honom en dag. Han är borta, nu finns bara drogerna kvar. Jag tänker nästan aldrig tillbaks på den dan. Men vinden han prata om blåser idag." - Kapten Röd

Jag hatar radio! Helt sjukt galet mycket. Det är ju bara samma låtar om och om igen tills man tröttnar på dom. Efter några kvällar framför datorn med LoL så inser man verkligen hur trött man är på dom förbannade låtarna. Så från och med nu kan radio gå och dö. Jag hatar det.

Förövrigt är jag trött som tusan men kan inte sova och därför sitter jag här. Har helt vänt på dygnet och har ingen form av rytm i livet för tillfället. Äter inte på någon form av normala tider och sover knappt någonting. Drömmer sjukt mycket mardrömmar och önskar mig ständigt möjligheten till att få börja träna.

Saknar sociala vänner in real life. Har ingen att umgås med längre, inte i Göteborg i alla fall. Känns fint att typ alla mina vänner sviker mig helt totalt och att jag är den enda som ska vara skyldig att ta kontakt. Börjar tröttna på människors dåliga attityd och funderar nästan på att ge upp hoppet om att dom kommer ändra på sig. Tror snart att jag åker till Tjörn med vovven och slipper denna tråkiga staden med jobbiga, dumma människor. Där ute får jag i alla fall chansen att må bra med den jag älskar. Och får springa på fält med hundarna och bara allmänt leva. För snart är det ju slut på friheten och levandet. Om en vecka börjar skolan och då är det lika med slut på det roliga. Eftersom jag behöver full fokus på det viktiga då.

Detta känns som ett otroligt onödigt långt inlägg men så är det ibland. Det är sjukt kallt och jag fick verkligen lust att ta ett varmt bad men risken finns att jag somnar då så det får vänta. Nu ska jag hur som helst försöka sova lite. Smärtan i skulderbladet gör för ont för att jag ska klara av att sitta kvar framför datorn i alla fall.

Godnatt världen!

Har inte riktigt haft ork, tankar eller tid för att blogga på sista tiden. Har varit ute och fiskat, varit med älsklingen, blivit attackerad av muterade mega myggor och spelat massor. Sprungit på åkrar med hundar och luktat på hästar. Sånt där som man kanske ska göra på sommaren, sånt där som får en lycklig.

Jag har fyllt år, 16 galna år. Det är ju egentligen inget speciellt, förutom kanske att man börjar gymnasiet och får börja övningsköra. Fast det kanske är lite speciellt ändå, vad vet jag. Har total drogat Broder Daniel för jag saknar min kaosängel. Hon var i Göteborg på min födelsedag men jag hann inte träffa henne tyvärr. Det svider lite i hjärtat men det får helt enkelt vänta till någon annan gång.

Sedan har jag letat turridningsritter någonstans inom västra götalandslän, men har inte riktigt hittat något som lockat helt ännu. Får fortsätta leta eftersom jag skulle få det som födelsedagspresent av en underbar person. Sedan har jag fått lite annat som PS3, Wow GC, nya färgpennor, skrivblock, pengar och massa fina grattis från alla mina älskade vänner.

jag älskar dig.

Jag mår bra när jag är ute och bland folk jag tycker om. Men sedan kommer man tillbaka till kaoset och allt blir skit igen. Kanske behöver jag komma bort från det på riktigt? Frågan är bara hur man skulle lösa det, om det ens skulle gå.