Jag tål det inte, känslan av att känna mig ensam i mig själv. Ibland saknar jag sjukdomen, rösterna och allt därtill. För då var jag aldrig ensam.  Men samtidigt är jag livrädd för att dom ska komma tillbaka och förstöra mig på nytt. Visst dom är aldrig helt borta men skriken har blivit viskande röster.

Jag levde i ett hav av kaos. En solrosflicka som aldrig kände sig något annat än ensam och övergiven. Jag är kvar där men ändå inte på samma plan. För jag har vuxit och börjat sakta och försiktigt att kravla mig mot vuxenlivet. Men ständigt på vakt efter nya svek, för dom försvinner aldrig.

Jag har kämpat för att försöka bearbeta mitt förflutna. Men av någon anledning så springer det alltid ikapp mig. Visst det kan jag leva med sålänge det inte förgör mig. Men nu sitter jag här i solen och hoppas på morgondagen. För jag vet att jag klarar det. Att jag överlever och att överleva inte ständigt måste vara en kamp. Bara ett litet hopp om att morgondagen ska gry och att solen återigen ska stiga.

Jag känner det. Pulsen inom mig. Hjärtat som pumpar och livet som fyller mig. Jag är nog redo, redo att leva. I alla fall ett litet tag. För livet har givit mig en chans trots all smärta och tragik.

Jag kan fortfarande andas.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Grillade, chillade och kollade på film med älskling, Kikko och Ida igår. Var riktigt mysigt faktiskt.   Först failade dock allt eftersom att våran engångsgrill inte ville tända igång ordentligt. Vi åkte och köpte en till men den var också miss...

  En gång i tiden var jag liten, söt och coolast i världen. Eller något. Saknar att ha färg i håret något brutalt. Tål inte denna blonda missfärgningen. Att man ska vara så dum och tro att håret börjar må bättre om man bleker det och sedan låte...

Nyvaken och allmänt seg. Älskar att bli väckt av älsklingen på morgonen, det gör alltid dagarna så mycket lättare.   Jag borde egentligen klä på mig, äta frukost o gå ut med vovven men är fortfarande seeg. Men det är väl lika bra att ko...

Det är verkligen jobbigt att komma hem igen efter att ha lämnat älsklingen. Det känns så ensamt, som om någonting saknas. Och känslan försvinner inte förens det som saknas kommit tillbaka. Så i 5 dagar får känslan bestå och plåga mig totalt. ...

  Sitter i skolan och tråkar och väntar på att svenskan ska börja. Martin försöker övertala mig att spela eftersom att jag ser så uttråkad ut. Men det känns ovärt eftersom att vi börjar om typ 20 minuter.   Idag ska jag till älsklingen för...