Festival!

Har inget mer att säga än att det var underbart och så värt pengarna! Nu kommer alla bilder :)

Idag var vi på vrångö. En liten avslutningstripp innan skolavslutningen imorgon. Det var otroligt mysigt måste jag ju säga och det är en dag jag aldrig tänker glömma!

Molnen är gråa.

Regnet öser net.

På något sätt är det befriande att åka buss. Kanske för att man kan ta det lugnt och tänka på allt möjligt. Eller inte behöva tänka på något. Bara stirra ut genom fönstret utan att behöva lägga energi på att tänka på något alls. Men jag föredrar att förgylla resan med musik.

Det surrar i bussen. Likt tinnitus. Tänk att alla timmar man arbetat flitigt har lönat sig. Mitt första MVG finns på papper. Hur bra känns inte det? Terminen går mot sitt slut och jag kan med ett leende på läpparna säga att jag är nöjd med mig själv och min kämparglöd. Visst jag har inte toppbetyg men jag har en bra grund som jag står på.

No läraren berättade även för mig att även om jag inte har fått G skriftligt på pappret så anser han att jag egentligen hade förtjänat det som betyg. Men det gör inget, för jag litar på hans ord och hoppas att det står skriftligt på pappret nästa termin.

Bara ett IG kvar då alltså, idrott. Men det kanske löser sig till nästa termin, nian. Det fanns nämligen kanske möjlighet till att gå på gym då istället för att vara med i idrottshallen med klassen och uppleva underbart äcklig ångest.

Fick veta igår att en man som stått vid min familjs sida har börjat ruttna bort. Läkarna kan inte göra något mer utan han bor hemma igen. Hans ena axel och nacken är svarta, bortruttnade. Så jävla hemskt. Att det alltid är dom bästa som ska drabbas. Kanske är det sant. Fan ta den jävla cancern.

Den 2e juni lämnade min fina väns mamma denna värld. Även det var på grund av den jävla cancern. Jag hatar den sjukdomen så jävla mycket, det går knappt att beskriva.

Det doftar regn. Skogen är så grön och fälten blommar. Fast husen ser så trista och dystra ut. En glad hund är ute på promenad med en mindre glad husse. Men trots regnet viftar hunden glatt på svansen. För regnet är ju egentligen bara svalkande, avkopplande och inget mer. Människor är fega fjantar. För regn är inget farligt. Man borde dansa i regnet oftare, för att rena sig. Hela själen.

Igår läste jag Metro. Inte bara för horoskopets skull utan för att löpsedeln löd: "Djurplågeri i sverige har fördubblats". Det är hemskt om något. Jag älskar djur, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Men det gör ont i hjärta och själ när man får höra om djur som far illa.

Om allt går som jag vill. Så ska jag göra så gott jag kan, för att rädda så många jag kan. När jag jobbar som djurvårdare.

Vem är egentligen en knarkare?

Jo, en fattig och olycklig person. (enlig majoriteten)

Varför drar man alla under en gräns? Alla som hamnar på fel väg är inte fattiga och olyckliga. Många har snarare otur och faller för t.ex grupptryck. Men det tas sällan upp på riktigt. En som person använder droger, alkohol och nikotin behöver inte vara sämre än någon annan. Och absolut inte elakare än en nykter. Helt enkelt bara en person som halkat in på fel väg. Personligen känner jag både alkohol- och narkotikamissbrukare. Men det gör inte dom till sämre människor. Jag har känt personer som begått självmord med hjälp av alkohol och narkotika. Men det är inte för att dom bara var idioter, snarare för att dom inte orkade mer. Livet gjorde dom försvagade och tillslut tog orken slut.

En person jag kände föll ner i livets stora fälla. Olycklig och ensam. En dag somnade han in. Efter ett piller kombinerat med alkohol. Men han var en underbar person. Älskade barn och hela sin släkt och tvekade aldrig på att visa det. Men ensamheten och det förflutnas spöken tog slut på hans livsglöd. Livet är inte alltid en lek.

Jag vill spy. Inget hellre än att spy. Inte så konstigt egentligen. Nattens uppehåll är långt. Den äckliga tjocka popcornpåsen skalpar väl runt i magen. Tanken är vidrig. Frisk luft gör att jag mår lite bättre. Måste försöka få i mig frukost. Men tanken är lika vidrig, som popcornpåsen.

Förra sommaren blev jag äntligen av med mina hungerkänslor.

Men dom kom tillbaka.

Likt hungriga vargar, ylar dom efter mat.

Klockorna i rummet tickar. Men inte i jämn takt. Alla är ställda på olika tider. En går tre timmar före. En går tio minuter före. En går åtta sekunder efter. Maten är kall nu. 20 minuter kändes som 20 sekunder. Man måste äta för att överleva. Har nästan fått i mig halva mackan. Det är plågsamt. Hade hellre skänkt maten, till någon mer behövande. Tjocka, fula jag behöver den inte. Jag vill ju ändå bara spy upp den, eller hur?

Tårarna rinner. Det här är ren tortyr. Men jag vill skriva ner det, om jag någon gång. Skulle våga berätta sanningen för någon. Jag berättar sällan sanningen. För jag är rädd för mig själv. Det är väl inte så konstigt? Att man vill rädda sig själv.

Det börjar bli kallt i rummet.

Regnet hänger i luften nu.

Underbart.

Hatar att se min egen kropp. Har återigen täckt över alla speglar i rummet. Men vad gör väl det, när jag ändå ser fettet? Jag känner det när jag går. Bristningarna är förfärliga.

Varför kan inte jag få vara smal och vacker som så många andra? Jag är bara ett misslyckat missfoster som inte borde få vara lycklig. Eftersom världen blir olycklig av mig.

Nu ska jag försöka hitta någonting att ha på mig.

Usch jag hatar det.

Det ger mig bara mer ångest.