Jag vill spy. Inget hellre än att spy. Inte så konstigt egentligen. Nattens uppehåll är långt. Den äckliga tjocka popcornpåsen skalpar väl runt i magen. Tanken är vidrig. Frisk luft gör att jag mår lite bättre. Måste försöka få i mig frukost. Men tanken är lika vidrig, som popcornpåsen.

Förra sommaren blev jag äntligen av med mina hungerkänslor.

Men dom kom tillbaka.

Likt hungriga vargar, ylar dom efter mat.

Klockorna i rummet tickar. Men inte i jämn takt. Alla är ställda på olika tider. En går tre timmar före. En går tio minuter före. En går åtta sekunder efter. Maten är kall nu. 20 minuter kändes som 20 sekunder. Man måste äta för att överleva. Har nästan fått i mig halva mackan. Det är plågsamt. Hade hellre skänkt maten, till någon mer behövande. Tjocka, fula jag behöver den inte. Jag vill ju ändå bara spy upp den, eller hur?

Tårarna rinner. Det här är ren tortyr. Men jag vill skriva ner det, om jag någon gång. Skulle våga berätta sanningen för någon. Jag berättar sällan sanningen. För jag är rädd för mig själv. Det är väl inte så konstigt? Att man vill rädda sig själv.

Det börjar bli kallt i rummet.

Regnet hänger i luften nu.

Underbart.

Hatar att se min egen kropp. Har återigen täckt över alla speglar i rummet. Men vad gör väl det, när jag ändå ser fettet? Jag känner det när jag går. Bristningarna är förfärliga.

Varför kan inte jag få vara smal och vacker som så många andra? Jag är bara ett misslyckat missfoster som inte borde få vara lycklig. Eftersom världen blir olycklig av mig.

Nu ska jag försöka hitta någonting att ha på mig.

Usch jag hatar det.

Det ger mig bara mer ångest.