Vem är egentligen en knarkare?

Jo, en fattig och olycklig person. (enlig majoriteten)

Varför drar man alla under en gräns? Alla som hamnar på fel väg är inte fattiga och olyckliga. Många har snarare otur och faller för t.ex grupptryck. Men det tas sällan upp på riktigt. En som person använder droger, alkohol och nikotin behöver inte vara sämre än någon annan. Och absolut inte elakare än en nykter. Helt enkelt bara en person som halkat in på fel väg. Personligen känner jag både alkohol- och narkotikamissbrukare. Men det gör inte dom till sämre människor. Jag har känt personer som begått självmord med hjälp av alkohol och narkotika. Men det är inte för att dom bara var idioter, snarare för att dom inte orkade mer. Livet gjorde dom försvagade och tillslut tog orken slut.

En person jag kände föll ner i livets stora fälla. Olycklig och ensam. En dag somnade han in. Efter ett piller kombinerat med alkohol. Men han var en underbar person. Älskade barn och hela sin släkt och tvekade aldrig på att visa det. Men ensamheten och det förflutnas spöken tog slut på hans livsglöd. Livet är inte alltid en lek.

Jag vill spy. Inget hellre än att spy. Inte så konstigt egentligen. Nattens uppehåll är långt. Den äckliga tjocka popcornpåsen skalpar väl runt i magen. Tanken är vidrig. Frisk luft gör att jag mår lite bättre. Måste försöka få i mig frukost. Men tanken är lika vidrig, som popcornpåsen.

Förra sommaren blev jag äntligen av med mina hungerkänslor.

Men dom kom tillbaka.

Likt hungriga vargar, ylar dom efter mat.

Klockorna i rummet tickar. Men inte i jämn takt. Alla är ställda på olika tider. En går tre timmar före. En går tio minuter före. En går åtta sekunder efter. Maten är kall nu. 20 minuter kändes som 20 sekunder. Man måste äta för att överleva. Har nästan fått i mig halva mackan. Det är plågsamt. Hade hellre skänkt maten, till någon mer behövande. Tjocka, fula jag behöver den inte. Jag vill ju ändå bara spy upp den, eller hur?

Tårarna rinner. Det här är ren tortyr. Men jag vill skriva ner det, om jag någon gång. Skulle våga berätta sanningen för någon. Jag berättar sällan sanningen. För jag är rädd för mig själv. Det är väl inte så konstigt? Att man vill rädda sig själv.

Det börjar bli kallt i rummet.

Regnet hänger i luften nu.

Underbart.

Hatar att se min egen kropp. Har återigen täckt över alla speglar i rummet. Men vad gör väl det, när jag ändå ser fettet? Jag känner det när jag går. Bristningarna är förfärliga.

Varför kan inte jag få vara smal och vacker som så många andra? Jag är bara ett misslyckat missfoster som inte borde få vara lycklig. Eftersom världen blir olycklig av mig.

Nu ska jag försöka hitta någonting att ha på mig.

Usch jag hatar det.

Det ger mig bara mer ångest.