Jag hör fåglarna kvittra och är medveten om min existens. Medveten om mina andetag och att mitt hjärta slår. Men ändå känner jag mig död. Livrädd för vinterns mörker som sakta närmar sig. Är jag verkligen redo för livet?

Återigen samma mardröm. Hatar den så sjukt mycket. Önskar att jag kunde döda den om och om igen. Jag har ingen aning om vart den utspelar sig egentligen. Mer än att det är i en stuga i en skog och det är i ett snölandskap.

Jag är där med älskling och en stor argsint men beskyddande hund. Någon försöker ta sig in första natten vi sover där men den lyckas inte. Och hunden sover utanför huset så kanske var det den som skrämde bort den okända varelsen? Sedan samma natt så kastar sig någon rätt in i ett av fönstrena som jag håller på att rulla ner persiennerna vid och jag blir livrädd.

Nästa dag hittar jag en gammal garderob. Där jag hittar mitt gamla gosedjur den vita älgen med gröna horn och jag tar fram den. I förrådet ligger också en studentbok som tillhörde någon med initialerna K.W. Runt om allting ligger massvis med fler slita gosedjur och gamla foton på folk som jag inte känner igen.

På kvällen lagar jag mat med älsklingen och hunden börjar morra. Det är en jägare utanför med en stor, brun blodhund. Han säger att han har fått i uppdrag av någon att skjuta svinen. Han åker iväg och då uppenbarar sig en skylt på väggen där det står, skydda svinen till varje pris. Någon sekund efter att skylten försvunnit hörs ett galtskri.

Sen blir allting svart och jag vaknar av att älskling ringer och väcker mig.

Jag vill inte sova igen.

Jag önskar att jag kunde gå vidare. Förlåta världen för alla sår och skador inom mig. Gå vidare och sluta med mitt komplicerade människohat. Jag tror att jag är påväg, någonstans. Frågan är bara vart. Jag drömmer om att en dag kunna se tillbaka och skratta demonerna i ansiktet och samtidigt skrika ut att jag klarade det. Jag överlevde. När den dagen kommer, då blir jag fri för all framtid.