Jag trodde verkligen att paranoian hade släppt. Att rädslan, oroligheten och skräcken var borta. Att vanföreställningarna var ett minne blott. Men det är de inte. Nu har jag insett att de blivit värre än någonsin.

Jag tror inte att jag kommer kunna somna inatt för rädslan tar livet av mig.

Jag klarar inte av ensamheten i mörkret längre.

Den dödar mig långsamt inifrån.

Mörkrets närvaro kommer allt närmare. Någonting skrämmer men jag vet inte vad. Ett totalt kaos inombords som inte tidigare existerat. En helt ny form av ångestdans. Dans bland stjärnor och sorg.

Jag minns en stjärnklar natt när jag var liten och skådade mitt första stjärnfall. I alla fall första enligt vad jag minns. Det var något av det vackraste jag någonsin sett.

Denna dagen börjar extremt dåligt. Mår illa, fryser som en idiot och sömnproblemen växer sig starkare. Trots allt negativt ser jag fram emot dagen, då solen gått upp. Eftersom att jag ska ut på landet och arbeta på en bondgård. Det är sådant som får mig att må bra. Förhoppningsvis blir det rolig, hursom helst så ser jag i alla fall fram emot det. <3

"We possess the power
If this should start to fall apart
To mend divides, to change the world
To reach the farthest star
If we should stay silent
If fear should win our hearts,
Our light will have long diminished
Before it reaches the farthest star"