18.57 klev jag på bussen hem från stora staden. Lyssnade på Kapten Röd - Saknade vänner och kollade ut genom fönstret på hus och människor som flöt förbi, likt en musikvideo. Vid Centralen så klev några stökiga ungdomar på bussen. Höjde musiken på mobilen för att slippa deras högljudda läten. La sedan märke till att killen som satte sig bredvid mig är grovt påverkad av något och sitter med en öl i handen. Han stinker och har blodsprängda ögonvitor. Såg ut att vara runt 20år ungefär.

Efter någon minut känner jag hur något/någon dunkar in i min stolsrygg och en hand som greppar ett fast tag i mitt hår. Då säger killen som sitter bredvid mig, till killen bakom att "Om du skojar nu så är du bara jävligt pinsam". Men killen bakom mig slog i huvudet, i fönsterrutan och hela hans kropp började krampa, likt ett epilepsianfall. Hans kompisar började skrika åt busschauffören att stanna bussen och att något var fel. Jag/dom satt längst bak i bussen så först hörde inte chauffören. Men flera människor på bussen började reagera och vände sig om. Chauffören stannade vid Svingeln och folk började panikslaget ringa efter ambulans. Killen med anfallet fortsatte krampa och var totalt okontaktbar.

Han som satt bredvid mig med ölen och hans kompis längst bak sprang ut genom den öppna bakdörren och sa precis innan dom försvann "Säg åt ambulansen att komma fort, det kanske är GHB eller något". Sedan hoppade dom på en annan buss.

Man placerade ner den krampande killen i mittgången med benen ner för trappan ut och väntade på vidare instruktioner. Hans klasskamrat som också var på bussen fick rycka bort en bunt av mina hårstrån som han hade dragit loss när hans anfall började. Killen slutade efter en stund att krampa och såg ut som att han somnade och började göra ljud liknande snarkningar. Med halvöppna ögon och fortfarande okontaktbar. Någon minut senare kom ambulansen och ambulansmännen försökte väcka liv i honom och få fram vad det var för något han hade tagit. Inget klart svar kom ut ur killens mun men i hans ficka hittade den ena ambulansmannen ett cigarettpaket med massa olika piller i.

Ambulansmännen lyckades få lite liv i honom och han visste då fortfarande vad han hette. Men slumrade så grovt att man knappt hörde vad han sa. Så bar dom ut honom till en bår medans han irriterat protesterade och sa att han allt kunde gå själv. Men ambulansmännen visste att så var inte fallet. Dom bar ut honom till båren trots hans protester. Sedan åkte dom iväg till sjukhuset och bussen fortsatte åka mot Centret.

Då insåg jag, knappt fem minuter senare att människor väldigt lätt fortsätter leva på trots en sådan dramatisk händelse. Folk satt och skrattade och diskuterade men det beror väl helt enkelt på en försvarsmekanism i hjärnan. Antar jag. I samma ögonblick fladdrade minnen förbi i hjärnan. Dom plågsamma minnena som jag sluppit ett tag. Visst det var inte alls samma situation men bara riktigt små saker som påminner kan väcka extrema känslor inom mig och få mig att minnas. Min PTSD visade sig otroligt tydligt och jag satt likt paralyserad resten av bussresan mot Centret.

Väl framme på Centret såg jag killen med ölen och hans kompis. Han som satt bredvid mig men som hoppade av innan ambulansen kom. Och allt jag kände i dom få sekunderna var hat, rent hat. Hur kan man lämna en 16-17åring i en sådan situation? Krampandes för sitt liv och som nästan är påväg att dö? Han hade bara struntat helt i killen som om det inte spelade någon roll om han dog eller överlevde.
Ibland förstår jag mig verkligen inte på människor. Eller ska jag säga påverkade människor. Eller kanske helt enkelt, missbrukare?

"Jag glömmer aldrig bort min polare han tittade på mig och sa: Känner du vinden som blåser i stan? Nu blir en förändring, allt dåligt blir bra. Jag vet nu att jag ljög när jag svarade ja. Jag hörde någon blåste honom en dag. Han är borta, nu finns bara drogerna kvar. Jag tänker nästan aldrig tillbaks på den dan. Men vinden han prata om blåser idag." - Kapten Röd