Kaos. Allt är kaos. Jag är kaos, ett oändligt kaos.

Vaknade efter en timmas sömn av illamående och en pipande hund som tydligt signalerade att han behövde komma ut och kissa. Så jag gick upp och mötte Mr. yrsel och Mrs. ångest. Det var inget trevligt möte direkt. Luften ute var tung och fuktig och kylan kröp sig in innanför kläderna trots mina tusen lager av kläder. Jag mår inte bra och det vet jag. Men jag vet däremot inte vad jag ska tolka mitt mående som?

Natten bestod till 99% av ångest, paranoia och psykoser. Rädd och paralyzerad försökte jag göra allt för att somna. Men som alltid så ville det inte fungera. Jag är sinnesförvirrad och kaos. Jag behöver något. Jag vet inte vad, men jag vill verkligen inte må såhär mer. Särskilt när jag inte ens vet vad det grundar sig i.

Känner mig konstant nedstämd och ledsen. Sorgsen och hatisk. Trött och förbannad. Som en tickande bomb. Men den exploderar aldrig. Den bara finns där för att irritera till yttersta graden för att sedan sluta ticka och istället börja väsa. Tyst men tydligt väsande, skrapande och gnisslande. I hjärnan, som är så förvirrad att det knappt är sant. Rösterna, demonerna är inte lika tydliga längre. Men jag känner fortfarande av dom och deras starka påverkan på mig. Om dom någon gång tystnar vet jag faktiskt inte. Och jag vet inte ens om jag skulle klarat av det? För då kanske jag hade upplevt total tystnad. Det som skrämmer mig mest i världen. Total tystnad.
  

Jag blev friskförklarad för två år sedan. Ska jag skratta eller gråta?

För när någonsin får jag känna av att jag är frisk?

Aldrig.