Någonting verkar vilja göra mitt liv till en större tragedi
än vad det redan är. Det är nästan som om någon skulle njuta av att se mig
misslyckas för idag känns det som att jag inte har gjort något annat än
misslyckats. Vilket smärtar inombords. Jag tål inte denna form utav
misslyckande som egentligen grundas ur min egen idioti. I hoppet och tron om
att jag klarar det bättre nästa dag.

Och som om inte det vore nog så blir det bara värre ju
längre dagen går. Men nu på morgonen var det inga problem. Allt flöt på fint
och jag och Spike lämnade av älsklingen på centralen då kan skulle med sin
klass till Eskilstuna. Men sedan på tåget hem kändes det som en halv dödsdom.

Något slog till som ett slag rätt i magen. På tåget hem, så
kändes det som om jag skulle svimma av eller rent av sagt sluta andas. Rädslan
för att återvända till kaos och mardrömmar var värre än jag förväntade mig. Väl
hemma var det tyst och ensamt. Eftersom jag var så kall och rädd så återvände
jag till sängen i hopp om att lite värme och sömn skulle hjälpa mig att få en
bättre dag.

Men precis som igår var det den sämsta idén jag kommit på.
För älsklingen glömde vad han lovade mig när han åkte och jag somnade i värmen.
När älsklingen sedan insåg vad han glömt så ringde han och väckte mig. Bara en
timma försent. Vilket resulterade i en rejäl försening. Sedan som om inte det
vore nog så var tåget 25 minuter försenat så jag satsade på att ta bussen
istället och den gick som den skulle men, det resulterade ju fortfarande i att
jag kom senare än sent. Fast huvudsaken i sig är väl egentligen att jag
faktiskt kommer till skolan överhuvudtaget.

Nu mitt i allt i ett hopp om att rensa tankarna så går det
inget vidare bra. Senare ska jag utvärdera mina sömnvärden hos läkaren vilket
inte känns så kul när jag är så brutalt trött. Och efter det ska jag ta mig
till min andra del av familjen eftersom att vi ska till jul på Liseberg. Vet
inte hur jag ska orka med denna dagen, seriöst.