Mår inte alls bra. Hatar att människor ska bråka.

Kanske inte får träffa min älskling alls i helgen nu.

Känner mig nästan självmordsbenägen.

FML

Kanske är det tid för förändring. I ett hav av kaos. Bland skräck och förnekelse. Rädsla för framtiden och hopp om att livet har någonting vackert att ge. Att känna efter pulsen, känna den slå och bli medveten om att man lever.

Denna morgonen trodde jag att jag var döende. Att någon skulle dyka upp och döda mig, mitt i mitt eget hem. Det värsta var nog hur allting kändes och hur jag upplevde det. Att vakna med en känsla av att man ska dö vilken sekund som helst är vidrigt. Vad var egentligen dröm och vad vad verklighet?

Det är nog mitt största problem med hallucinationerna och paranoian. Det kan vara så förbannat jävla svårt att skilja på verklighet och fantasi eller dröm. Att se saker överallt, höra minsta lilla knarr och tro att någon är där. Något som inte kan förklaras om man inte själv har upplevt det. Och det sägs att bara den psykiskt sjuka vet själv hur det där. För sjukdomen är så individuell och olik från person till person.

Mitt i ett blodbad mitt i natten, en vandring genom snön med bara fötter och en förfrusen kropp. Mitt i rädslan fanns min räddning. Vilket kändes lite konstigt, att mitt i drömmen dök något fint upp. Något som inte var dränkt i blod eller försökte döda mig. Min älskling.

Jag vill inte gå in mer ingående på självaste drömmen i sig. För jag vill bara glömma den. För den var bara vidrig, äcklig och rå. Helt sjukt rå, värre en den sjukaste skräckfilm som någonsin skapats. Och självklart skulle den dyka upp i mitt huvud. För att förvirra mitt sinne mer än det redan är. Och göra mig rädd för verkligheten åter igen. Jag är så brutalt rädd för livet och att leva. Jag kan inte lita på att framtiden räddar mig och inte att någon annan gör det heller. För ingen har gjort det förut, eller?

Därför försöker jag nu ta tag i det åter igen. Börja från början och se om början kan få ett slut. Eller om jag sitter fast i en ond cirkel. För just nu känns det så....