Det sista ögonblicket är svårt. Man tänker direkt på döden när man hör något i stilen med det. Man kan fundera i år och dar på vad just DET sista ögonblicket egentligen är. Men jag som levt med döden vid min sida så länge vet att det sista ögonblicket, är livets sista ögonblick. Stunden innan man somnar in eller bara dör. Då allt blir svart eller kanske helt vitt. Vem vet?

Men allt för ofta tänker jag på DET där sista ögonblicket. När kommer det vara? Det spelar ingen större roll egentligen bara jag får vara lycklig tills dess. Bara jag får uppleva något som faktiskt gör livet värt att leva. Allt för många i min närhet har fått lämna jorden för tidigt och alla av olika anledningar. Sjukdomar, droger, alkohol, problem med kroppen och så vidare.

Men oavsett så är jag säker på att dom är på bättre platser nu. Där dom slipper världens kaos och bevakning. Där dom slipper lidandet och plågandet. Där dom kan få vara sig själva och leva utan all skit som finns i våran värld. Jag säger inte att dom lever vidare för det vet jag inte. Men däremot lever dom alltid vidare inom mig. I mitt hjärta där minnet alltid finns kvar.

Ni finns alltid kvar i mitt hjärta. Oavsett hur era liv såg ut och hur ni var mot andra. Allt som spelar någon roll var hur ni var mot mig. Ingenting kan få mig att glömma. Ni är förevigt mina änglar och minnena plågar mig. Men samtidigt lever jag vidare tack vare dom. Jag lovade er att jag ska kämpa. Och det gör jag.

Jag älskar er.