Jag tål det inte, känslan av att känna mig ensam i mig själv. Ibland saknar jag sjukdomen, rösterna och allt därtill. För då var jag aldrig ensam.  Men samtidigt är jag livrädd för att dom ska komma tillbaka och förstöra mig på nytt. Visst dom är aldrig helt borta men skriken har blivit viskande röster.

Jag levde i ett hav av kaos. En solrosflicka som aldrig kände sig något annat än ensam och övergiven. Jag är kvar där men ändå inte på samma plan. För jag har vuxit och börjat sakta och försiktigt att kravla mig mot vuxenlivet. Men ständigt på vakt efter nya svek, för dom försvinner aldrig.

Jag har kämpat för att försöka bearbeta mitt förflutna. Men av någon anledning så springer det alltid ikapp mig. Visst det kan jag leva med sålänge det inte förgör mig. Men nu sitter jag här i solen och hoppas på morgondagen. För jag vet att jag klarar det. Att jag överlever och att överleva inte ständigt måste vara en kamp. Bara ett litet hopp om att morgondagen ska gry och att solen återigen ska stiga.

Jag känner det. Pulsen inom mig. Hjärtat som pumpar och livet som fyller mig. Jag är nog redo, redo att leva. I alla fall ett litet tag. För livet har givit mig en chans trots all smärta och tragik.

Jag kan fortfarande andas.