Min första kärlek, ett svårt ämne.

Jag vet inte vart man börjar med att faktiskt kalla det kärlek.

Men min första "RIKTIGA" kärlek var Daniel.

En person som verkade helt perfekt just då. Men som var alldeles för mycket kaos för mig att kunna hantera till slut. Men visst var det fint för det mesta, men ung kärlek är ung kärlek och den kärleken var ungefär som en tickande bomb. Man visste aldrig hur det skulle vara eller bli. Men jag var förblindad av något jag kallade kärlek då, men inte längre.

Det var visserligen något helt speciellt men på helt fel sätt. Vi var fel kombination som i längden blev en förbannad explotion. Men just då, så var det det finaste som hade hänt mig, även om jag inte ser på det på samma sätt idag när jag har en så otroligt mycket bättre kärlek i mitt liv.

Det var en totalt kaosartad period i mitt liv, jag drog mig till kaos och därav slutade allt i kaos. Men jag är kaos och trivs som kaos, för det mesta. Samtidigt ångrar jag ingenting, för jag lärde mig faktiskt mycket utav den relationen. Och aldrig någonsin igen tänker jag låta någon trycka ner mig eller något annat heller för den delen.

Jag är stark, jag är mig själv och jag lever.