Jag tål det inte, känslan av att känna mig ensam i mig själv. Ibland saknar jag sjukdomen, rösterna och allt därtill. För då var jag aldrig ensam.  Men samtidigt är jag livrädd för att dom ska komma tillbaka och förstöra mig på nytt. Visst dom är aldrig helt borta men skriken har blivit viskande röster.

Jag levde i ett hav av kaos. En solrosflicka som aldrig kände sig något annat än ensam och övergiven. Jag är kvar där men ändå inte på samma plan. För jag har vuxit och börjat sakta och försiktigt att kravla mig mot vuxenlivet. Men ständigt på vakt efter nya svek, för dom försvinner aldrig.

Jag har kämpat för att försöka bearbeta mitt förflutna. Men av någon anledning så springer det alltid ikapp mig. Visst det kan jag leva med sålänge det inte förgör mig. Men nu sitter jag här i solen och hoppas på morgondagen. För jag vet att jag klarar det. Att jag överlever och att överleva inte ständigt måste vara en kamp. Bara ett litet hopp om att morgondagen ska gry och att solen återigen ska stiga.

Jag känner det. Pulsen inom mig. Hjärtat som pumpar och livet som fyller mig. Jag är nog redo, redo att leva. I alla fall ett litet tag. För livet har givit mig en chans trots all smärta och tragik.

Jag kan fortfarande andas.

Funderar galet nog på att pierca mig igen, men beslutsångesten finns där. Det var någon som sa att när man väl skaffat en så skaffar man alltid fler. Det är något speciellt med att pierca sig. Dessutom blir det så fint när det blir rätt. Yeppyepp!

Blir piercad av Ola (Barbarella) på Tattoo Expo!

Det sista ögonblicket är svårt. Man tänker direkt på döden när man hör något i stilen med det. Man kan fundera i år och dar på vad just DET sista ögonblicket egentligen är. Men jag som levt med döden vid min sida så länge vet att det sista ögonblicket, är livets sista ögonblick. Stunden innan man somnar in eller bara dör. Då allt blir svart eller kanske helt vitt. Vem vet?

Men allt för ofta tänker jag på DET där sista ögonblicket. När kommer det vara? Det spelar ingen större roll egentligen bara jag får vara lycklig tills dess. Bara jag får uppleva något som faktiskt gör livet värt att leva. Allt för många i min närhet har fått lämna jorden för tidigt och alla av olika anledningar. Sjukdomar, droger, alkohol, problem med kroppen och så vidare.

Men oavsett så är jag säker på att dom är på bättre platser nu. Där dom slipper världens kaos och bevakning. Där dom slipper lidandet och plågandet. Där dom kan få vara sig själva och leva utan all skit som finns i våran värld. Jag säger inte att dom lever vidare för det vet jag inte. Men däremot lever dom alltid vidare inom mig. I mitt hjärta där minnet alltid finns kvar.

Ni finns alltid kvar i mitt hjärta. Oavsett hur era liv såg ut och hur ni var mot andra. Allt som spelar någon roll var hur ni var mot mig. Ingenting kan få mig att glömma. Ni är förevigt mina änglar och minnena plågar mig. Men samtidigt lever jag vidare tack vare dom. Jag lovade er att jag ska kämpa. Och det gör jag.

Jag älskar er.