Vem är egentligen en knarkare?

Jo, en fattig och olycklig person. (enlig majoriteten)

Varför drar man alla under en gräns? Alla som hamnar på fel väg är inte fattiga och olyckliga. Många har snarare otur och faller för t.ex grupptryck. Men det tas sällan upp på riktigt. En som person använder droger, alkohol och nikotin behöver inte vara sämre än någon annan. Och absolut inte elakare än en nykter. Helt enkelt bara en person som halkat in på fel väg. Personligen känner jag både alkohol- och narkotikamissbrukare. Men det gör inte dom till sämre människor. Jag har känt personer som begått självmord med hjälp av alkohol och narkotika. Men det är inte för att dom bara var idioter, snarare för att dom inte orkade mer. Livet gjorde dom försvagade och tillslut tog orken slut.

En person jag kände föll ner i livets stora fälla. Olycklig och ensam. En dag somnade han in. Efter ett piller kombinerat med alkohol. Men han var en underbar person. Älskade barn och hela sin släkt och tvekade aldrig på att visa det. Men ensamheten och det förflutnas spöken tog slut på hans livsglöd. Livet är inte alltid en lek.

Jag vill spy. Inget hellre än att spy. Inte så konstigt egentligen. Nattens uppehåll är långt. Den äckliga tjocka popcornpåsen skalpar väl runt i magen. Tanken är vidrig. Frisk luft gör att jag mår lite bättre. Måste försöka få i mig frukost. Men tanken är lika vidrig, som popcornpåsen.

Förra sommaren blev jag äntligen av med mina hungerkänslor.

Men dom kom tillbaka.

Likt hungriga vargar, ylar dom efter mat.

Klockorna i rummet tickar. Men inte i jämn takt. Alla är ställda på olika tider. En går tre timmar före. En går tio minuter före. En går åtta sekunder efter. Maten är kall nu. 20 minuter kändes som 20 sekunder. Man måste äta för att överleva. Har nästan fått i mig halva mackan. Det är plågsamt. Hade hellre skänkt maten, till någon mer behövande. Tjocka, fula jag behöver den inte. Jag vill ju ändå bara spy upp den, eller hur?

Tårarna rinner. Det här är ren tortyr. Men jag vill skriva ner det, om jag någon gång. Skulle våga berätta sanningen för någon. Jag berättar sällan sanningen. För jag är rädd för mig själv. Det är väl inte så konstigt? Att man vill rädda sig själv.

Det börjar bli kallt i rummet.

Regnet hänger i luften nu.

Underbart.

Hatar att se min egen kropp. Har återigen täckt över alla speglar i rummet. Men vad gör väl det, när jag ändå ser fettet? Jag känner det när jag går. Bristningarna är förfärliga.

Varför kan inte jag få vara smal och vacker som så många andra? Jag är bara ett misslyckat missfoster som inte borde få vara lycklig. Eftersom världen blir olycklig av mig.

Nu ska jag försöka hitta någonting att ha på mig.

Usch jag hatar det.

Det ger mig bara mer ångest.

Idag var jag på HBT-festivalen med Frida och Joove, vi kom visserligen lite sent men det var riktigt kul. Om inget annat så var jag i alla fall med ett mycket trevligt sällskap så det var mysigt. Längesedan jag träffade dom så jag var glad i alla fall :)

Idag flyttas pappa till ett halvvägshus.

Ett halvvägshus är en utslussåtgärd inom Sveriges kriminalvård vars syfte är att underlätta villkorlig frigivning av fängelsedömda. Vistelse i halvvägshus är öppnare än den på öppen anstalt men den intagne får inte vistas utanför halvvägshuset annat än på särskilt bestämda tider. För att kunna beviljas vistelse i halvvägshus måste den intagne ha suttit av halva strafftiden och han eller hon får inte ha något påtagligt vård- eller behandlingsbehov. Den som vistas på halvvägshus kan även bära fotboja. Halvvägshus administreras av frivården trots att klienten tillhör anstaltssidan.

Idag fyllde min styvpappa år. Vi tog det lugnt och firade det med en någorlunda stillsam middag och med tårta. Han orkar ju inte så mycket längre vilket är väldigt synd. Allt på grund av den jävla cancern. Men det blev fint och jag tror han uppskattade uppvaktningen. Hoppas det i alla fall.

Idag fick jag träffa pappa för första gången sedan han häktades i Augusti. Kan säga att det var något av det mest känslofyllda mötena i mitt liv. Har aldrig varit så arg, ledsen och glad på samma gång. Och mest av allt insåg jag hur mycket jag hade saknat honom.

Och jag såg samma känslor i dom flesta familjer runt omkring. Jag fattar inte att några människor tar på sig denna fina saken och ordnar en julfest för dom som sitter i fängelse och deras familjer. Vi befann oss i en kyrka och det var riktigt fint. Önskade dock att det aldrig skulle tagit slut. För jag fick nog min finaste julklapp någonsin och det var att få se min pappa nykter.

Att se mig själv i spegeln är som att bli stucken av tusen knivar om och om igen. Smärtan obeskrivlig. Man vill inte leva. Att befria sig från demonerna, släppa ångesten och lämna ifrån sig smärtan, tills den kommer tillbaka. Är lugnande.

Sjukdomen tar över min hjärna, mina tankar, mitt liv. Jag förlorade mig själv på vägen. Var är jag nu? I ett hav fyllt av ångest. Längtan efter lycka och trygghet. Vart finner jag orken att bota mig själv?