Släpp det förflutna. Livet är en stor film som man inte kan spela om. Och bara du kan spela huvudrollen i din egna film. Man lever en gång, sen vet jag inte mer. Men livet är inte lätt. När man har ett hål i själen. Ett trasigt förflutet. Minnen som bränner. Sånt man inte kan glömma.

Vill inte må så här. Vill inte ha koncentrationssvårigheter. Vill inte ha sömnproblem. Vill inte vara rädd för mitt förflutna. Vill inte förlora någon mer nära nu. Vill inte behöva kämpa så här brutalt för att få må bra. Jag vill må bra. Jag vill kunna koncentrera mig. Jag vill kunna sova. Jag vill acceptera mitt förflutna och gå vidare. Jag vill ha mina nära och kära kvar. Jag vill må bra utan att behöva anstränga mig hur mycket som helst. Jag vill så mycket men svårigheterna och rädslan gör att jag har stannat. Går en väg och vill att vinden ska vända. Men jag finner ingen vind. Jag stirrar blint i mörkret, vill finna ljuset. Jag måste bara gå rätt väg.

Sov ingenting inatt. Låg och vände och vred mig. Det vart för varmt och för ljust. Mina armar var trötta och svaga så jag orkade inte öppna fönstret. I skolan på andra lektionen började jag gråta. För jag var trött och orkade inte koncentrera mig. Sedan flög tankarna bort och jag var helt tom i huvudet. Ville bara sova men man kan ju inte sova i skolan. Jag orkade inte gå ner och äta. Visste ändå att det var potatisbullar med bacon och spyr bara av tanken eller lukten av bacon typ.. Sedan var det hemkunskap och då kunde jag koncentrera mig lite i alla fall.

Skoldagen slutade 14.40 och jag tog bussen hem. Väl hemma var jag spyfärdig och hade yrsel pga hungern och kl 18 fick jag mat men åt inte så mycket pga illamåendet.

Jag låser upp dörren. Som vanligt är det ingen hemma. Jag tar av mig skorna och känner den smått instängda lukten. Hälsar på hunden. Ser röran i köket och vardagsrummet. Bestämmer mig för att städa lite. Alla smutsiga bestick och tallrikar från gårdagen placeras i diskmaskinen. Jag går in i vardagsrummet och ser alla glasen. En kall kåre drar sig sakta längs med ryggraden. Dom vita ringarna på glasen ger mig den där obehagliga känslan.

Han har tagit sina mediciner igen.

I allt för stora mängder.

Det vet jag.

Jag vill inte möta hans frånvarande tomma ögon, när han kommer hem. För när han tagit medicinerna är han inte där han brukar. Utan långt bortom sitt förnuft gömd i dimmorna bakom ögonen. Jag går ner, i den iskalla källaren och lägger mig i min säng och väntar...

Dörren stängs med en allt annat än tyst smäll. Det dova ljudet av släpande fötter på ovanvåningen är hemskt. Jag tar fram min I-pod, bara för att få slippa höra ljudet. Ögonlocken blir tunga som bly och jag tänker att jag bara ska sova en liten stund. Två sekunder senare faller jag in i drömmarnas värld. Där droger och alkohol inte existerar. Där ångest och smärta inte är vardagsmat. Där jag kan känna mig trygg och älskad.

När jag vaknar har mörkret smygit sig på. Någon lagar mat i köket och de mindre barnen springer runt och skriker på ovanvåningen. Dom är så unga, så oskuldsfulla och behöver inte se sanningen- Behöver inte lida på samma sätt. Någon ropar och det är dags för mat. Jag går upp och sätter mig, tyst vid bordet. Ser hur han sitter med dom välbekanta blodsprängda ögonen. Helt frånvarande lutar han ner huvudet och somnar. Mitt i middagen. De små barnen som inte förstår väcker honom. Men han är lika frånvarande som innan. Ingen kan väcka honom ur dimmorna.

Efer maten släpar han sig till den blåa skinnfotöljen, sätter sig och somnar igen. Hans halvöppna ögonlock blottar de blodsprängda ögonvitorna. En mardröm, det är vad det är att leva med en missbrukare.

När många inte ens ser hur det är, tror att han har en dålig dag. Då vet jag, att det enda som gör honom sådan är hans missbruk.