Kaos. Allt är kaos. Jag är kaos, ett oändligt kaos.

Vaknade efter en timmas sömn av illamående och en pipande hund som tydligt signalerade att han behövde komma ut och kissa. Så jag gick upp och mötte Mr. yrsel och Mrs. ångest. Det var inget trevligt möte direkt. Luften ute var tung och fuktig och kylan kröp sig in innanför kläderna trots mina tusen lager av kläder. Jag mår inte bra och det vet jag. Men jag vet däremot inte vad jag ska tolka mitt mående som?

Natten bestod till 99% av ångest, paranoia och psykoser. Rädd och paralyzerad försökte jag göra allt för att somna. Men som alltid så ville det inte fungera. Jag är sinnesförvirrad och kaos. Jag behöver något. Jag vet inte vad, men jag vill verkligen inte må såhär mer. Särskilt när jag inte ens vet vad det grundar sig i.

Känner mig konstant nedstämd och ledsen. Sorgsen och hatisk. Trött och förbannad. Som en tickande bomb. Men den exploderar aldrig. Den bara finns där för att irritera till yttersta graden för att sedan sluta ticka och istället börja väsa. Tyst men tydligt väsande, skrapande och gnisslande. I hjärnan, som är så förvirrad att det knappt är sant. Rösterna, demonerna är inte lika tydliga längre. Men jag känner fortfarande av dom och deras starka påverkan på mig. Om dom någon gång tystnar vet jag faktiskt inte. Och jag vet inte ens om jag skulle klarat av det? För då kanske jag hade upplevt total tystnad. Det som skrämmer mig mest i världen. Total tystnad.
  

Jag blev friskförklarad för två år sedan. Ska jag skratta eller gråta?

För när någonsin får jag känna av att jag är frisk?

Aldrig.

Jag trodde verkligen att paranoian hade släppt. Att rädslan, oroligheten och skräcken var borta. Att vanföreställningarna var ett minne blott. Men det är de inte. Nu har jag insett att de blivit värre än någonsin.

Jag tror inte att jag kommer kunna somna inatt för rädslan tar livet av mig.

Jag klarar inte av ensamheten i mörkret längre.

Den dödar mig långsamt inifrån.

Mörkrets närvaro kommer allt närmare. Någonting skrämmer men jag vet inte vad. Ett totalt kaos inombords som inte tidigare existerat. En helt ny form av ångestdans. Dans bland stjärnor och sorg.

Jag minns en stjärnklar natt när jag var liten och skådade mitt första stjärnfall. I alla fall första enligt vad jag minns. Det var något av det vackraste jag någonsin sett.

Denna dagen börjar extremt dåligt. Mår illa, fryser som en idiot och sömnproblemen växer sig starkare. Trots allt negativt ser jag fram emot dagen, då solen gått upp. Eftersom att jag ska ut på landet och arbeta på en bondgård. Det är sådant som får mig att må bra. Förhoppningsvis blir det rolig, hursom helst så ser jag i alla fall fram emot det. <3

"We possess the power
If this should start to fall apart
To mend divides, to change the world
To reach the farthest star
If we should stay silent
If fear should win our hearts,
Our light will have long diminished
Before it reaches the farthest star"

Idag har träffat Sara, varit i skolan och sedan träffat Johan. Åkte hem och tittade lite på hunden och sedan gick vi ut på promenad så lillen fick gå lös. Senare på eftermiddagen åkte jag iväg för att hämta två råttor.

Hon som ägde råttorna hade varken plats eller tid för dom så jag fick dom gratis. Dom är ca 9 månader gamla och hade inga namn. Så jag döpte dom till Luna & Mynta. Vilket jag tyckte passade dom perfekt :)

Nu är det sent och jag måste sova så jag kommer upp i tid imorgon. Ska iväg och lämna en nyckel innan jag åker till skolan. Tack och lov för extremt lång sovmorgon imorgon !

Idag fick jag äntligen bilderna på Toxics ungar. Han var tydligen en fantastisk pappa för alla ungarna var helt otroliga. Galet fina. Känner mig lite stolt över honom faktiskt <3

Sedan är det ju så att jag själv letar råtthonor men det går just nu inget vidare. Förhoppningsvis hittar jag någon snart som behöver göra sig av med/sälja sina råttor och då kanske jag kan ta dem <3

Sedan är det ju så lustigt att jag har färgat håret och klippt mig. Har typ inget hår kvar längre.. hade ungefär ner till svanken innan och nu går det typ till axlarna/brösten.. huh men men det var nödvändigt. Får försöka ta bättre hand om mitt hår denna gången <3

Lägg fingertopparna mot handleden. Känns pulsen slå. Det är ditt liv och det är värt mer än allting annat.

Jag lever. <3

Lets forget about the pain
We both know our love will last

Ibland känner man sig bara allmänt seg. Sitter och spelar LoL och ska strax sova. Saknar älsklingen även om han bara varit borta i ungefär 5 timmar nu.. men ändå. Tryggheten är otroligt. Och det gör mig livrädd att vara utan den. Men jag överlever, för jag är stark. Tro det eller ej.. men jag vet det nu.

18.57 klev jag på bussen hem från stora staden. Lyssnade på Kapten Röd - Saknade vänner och kollade ut genom fönstret på hus och människor som flöt förbi, likt en musikvideo. Vid Centralen så klev några stökiga ungdomar på bussen. Höjde musiken på mobilen för att slippa deras högljudda läten. La sedan märke till att killen som satte sig bredvid mig är grovt påverkad av något och sitter med en öl i handen. Han stinker och har blodsprängda ögonvitor. Såg ut att vara runt 20år ungefär.

Efter någon minut känner jag hur något/någon dunkar in i min stolsrygg och en hand som greppar ett fast tag i mitt hår. Då säger killen som sitter bredvid mig, till killen bakom att "Om du skojar nu så är du bara jävligt pinsam". Men killen bakom mig slog i huvudet, i fönsterrutan och hela hans kropp började krampa, likt ett epilepsianfall. Hans kompisar började skrika åt busschauffören att stanna bussen och att något var fel. Jag/dom satt längst bak i bussen så först hörde inte chauffören. Men flera människor på bussen började reagera och vände sig om. Chauffören stannade vid Svingeln och folk började panikslaget ringa efter ambulans. Killen med anfallet fortsatte krampa och var totalt okontaktbar.

Han som satt bredvid mig med ölen och hans kompis längst bak sprang ut genom den öppna bakdörren och sa precis innan dom försvann "Säg åt ambulansen att komma fort, det kanske är GHB eller något". Sedan hoppade dom på en annan buss.

Man placerade ner den krampande killen i mittgången med benen ner för trappan ut och väntade på vidare instruktioner. Hans klasskamrat som också var på bussen fick rycka bort en bunt av mina hårstrån som han hade dragit loss när hans anfall började. Killen slutade efter en stund att krampa och såg ut som att han somnade och började göra ljud liknande snarkningar. Med halvöppna ögon och fortfarande okontaktbar. Någon minut senare kom ambulansen och ambulansmännen försökte väcka liv i honom och få fram vad det var för något han hade tagit. Inget klart svar kom ut ur killens mun men i hans ficka hittade den ena ambulansmannen ett cigarettpaket med massa olika piller i.

Ambulansmännen lyckades få lite liv i honom och han visste då fortfarande vad han hette. Men slumrade så grovt att man knappt hörde vad han sa. Så bar dom ut honom till en bår medans han irriterat protesterade och sa att han allt kunde gå själv. Men ambulansmännen visste att så var inte fallet. Dom bar ut honom till båren trots hans protester. Sedan åkte dom iväg till sjukhuset och bussen fortsatte åka mot Centret.

Då insåg jag, knappt fem minuter senare att människor väldigt lätt fortsätter leva på trots en sådan dramatisk händelse. Folk satt och skrattade och diskuterade men det beror väl helt enkelt på en försvarsmekanism i hjärnan. Antar jag. I samma ögonblick fladdrade minnen förbi i hjärnan. Dom plågsamma minnena som jag sluppit ett tag. Visst det var inte alls samma situation men bara riktigt små saker som påminner kan väcka extrema känslor inom mig och få mig att minnas. Min PTSD visade sig otroligt tydligt och jag satt likt paralyserad resten av bussresan mot Centret.

Väl framme på Centret såg jag killen med ölen och hans kompis. Han som satt bredvid mig men som hoppade av innan ambulansen kom. Och allt jag kände i dom få sekunderna var hat, rent hat. Hur kan man lämna en 16-17åring i en sådan situation? Krampandes för sitt liv och som nästan är påväg att dö? Han hade bara struntat helt i killen som om det inte spelade någon roll om han dog eller överlevde.
Ibland förstår jag mig verkligen inte på människor. Eller ska jag säga påverkade människor. Eller kanske helt enkelt, missbrukare?

"Jag glömmer aldrig bort min polare han tittade på mig och sa: Känner du vinden som blåser i stan? Nu blir en förändring, allt dåligt blir bra. Jag vet nu att jag ljög när jag svarade ja. Jag hörde någon blåste honom en dag. Han är borta, nu finns bara drogerna kvar. Jag tänker nästan aldrig tillbaks på den dan. Men vinden han prata om blåser idag." - Kapten Röd